mor vid ån

4 januari 2011 13:00

Det känns simpelt och tomt att säga att tiden läker alla sår, och jag vet själv hur meningslös den meningen låter då man är riktigt sorgsen och nere.
Men vet du det är faktiskt så! Det stämmer. Bara du kommer över det allra värsta nu-
Jättekram

en vän

4 januari 2011 16:20

Verkar att ha gått i putten igen? Detta är visst dömt att misslyckas. För Manolis skull måste du kanske försöka stabilisera det hela, han mår säkert inte heller bra av att livet är instabilt.
Förstår att det känns för j-t nu, men du ska se att du klarar det denna gången också. Hur ska man tolka dina dunkla antydningar, e de nåt mer på gång?
Sköt om dig Lotta lilla!

Upp med hakan!

4 januari 2011 16:29

Se framåt och kämpa vidare! En dag skiner nog solen igen! Du har ju ändå så mycket att vara glad för, så många att ta hand om, och så mycket att ge!

Anonym1

4 januari 2011 18:40

Nog är du stark, det har vi märkt under flera år. Vad har du inte tagit dig igenom!
Allt kommer att bli bra, det stämmer att man behöver tid. Du har din fina son att leva för, alla har inte det.
Kramar och sköt om er!

systern

5 januari 2011 08:52

Hej min vän.
Ja,vad kan man säga...orden man försöker komma med för att trösta dig just nu känns futtiga,betydelselösa.Förstår din förtvivlan,din sorg,dina tårar som du inte ens kan visa med tanke på Manolis.Vet att det känns fel mot honom,han som delat din glädje(för det mesta)av att ha någon som hör till er familj,någon som ger hans mamma glädje,kärlek...får henne att må bra...att känna sig älskad,,och så ska det gå såhär,allt rasar som ett korthus.
Kanske är det bara inte meningen att det ska gå som ni planerade?Kanske någon lär sig något av allt detta?Kanske du nästa år denhär tiden förstår varför det gick såhär???
Ingen vet,livet ligger där framför oss som en oskriven bok och den boken är inte alltid trevlig att läsa,tyvärr..
Det skulle känas så bra om man kunde göra nåt i en sån här situation,nåt som gjorde dig gladare,som fick dig att orka se framåt igen och leva!!!
Ändå är det så att bara tiden kan utvisa hur det går och bara du kan leva ditt liv.Vi finns här omkring dig vi som älskar dig och bryr oss men jag vet att saknaden efter det ni hade,eller det du trodde ni hade är stor,väldigt stor.
Kräv inte för mycket av dig själv,även du ska få visa dig bräcklig,svag,liten ibland utan att behöva ha dåligt att vara.Manolis är liten visst men han är klok och förstår bara du talar med honom...man behöver inte säga allt men han måste få veta att du inte mår dåligt p.g.a honom utan att han är en av de fina saker i ditt liv som gör att du inte ger upp utan tragglar på,en dag i sänder,ett dygn i taget.
Du är värd så mycker lillsyrran och jag tror nog trots alla clicheér att vi ska få se dig lycklig igen.
Vi måste ju tro och hoppas för slutar vi med det så ger vi upp och DET min vän det gör vi inte eller hur?
Kramar!!

loppan

5 januari 2011 17:26

tack ti er alla <3

petra

5 januari 2011 18:44

brukar läsa din blogg nu och då, och av texten att döma så förstår jag att du nu går igenom en tuff period med sorg som tynger dig. att ge sorgen tid är viktigt, att våga låta sorgen få plats är bra, samtidigt som det är bra att man under processen också orkar ta till sig små glädjestunder och sånt som får dig att må bra.

jag har alltid upplevt dig som en stark kvinna,lotta, och det betyder inte att inte du får visa dig svag, utan med det menarjag att jag vet med säkerhet att du klarar dig igenom också de lite tuffare stunderna.

många kramar går ut till dig, en för varje dag som känns jobbig.
petra

L

5 januari 2011 20:11

Tack för kramarna petra, o dina vänliga ord. Ja tror ja oxå inom mig nånstans vet att ja "alltid" klarar mig, d e ju bara d att förr elär senare kommer stunden då man int ens vill klara sig, elär d känns åtm just så.
Ja bara önskar d går om snart, o att ja kan ta ett ordentligt kliv framåt i livet, för d måst ja nu.
kram

mor vid ån

7 januari 2011 11:22

Hej vännen!
Jag tycker du tog ett ordentligt kliv idag då du tvingade dej på jobb trots allt! Det var strongt. Men jag vet ju hur du oroar dej också för att de andra måste ställa upp och göra ditt jobb då du är borta. Men om du klarar den här dagen är du ett långt steg på väg... mot ljuset och solen!

en du inte tror det är

11 januari 2011 21:31

Kära älskade stackars lilla du, vad har hänt? Vem har kunnat göra dig så illa, och varför? Mitt hjärta brister. Hur kan människor var så grymma och falska?
Men du måste bara tänka framåt nu och försöka glömma allt det du trodde var fint som du har bakom dig. Den som gjorde dig så illa är inte värd att kommas ihåg. Gå vidare med hatten på hjässan, böj dig inte för världens onska.
Jag håller på dig till 1000 %.
Kramar

momis dotter

12 januari 2011 21:00

du har väl inte glömt momis ord? Nu mer än någonsin gäller UPP MED SVANSEN! Till varje pris.
Stor kram