D här sku ja ju ha gjort i fredags, tog nog bilderna då, men här e sån häzlä hela tiden, int blir någo till då d borde bli till. Osv....

Anyway, här e dom nya bilderna. Hösten kommer smygande. 

Första från 14/9, andra 21/9

O samma här. 

Nu e d bara o vänta o sii hur grannt d hinner bli på en vecka till.

kram

Loppan

Kan int känna att jag på någo vis behöver elär får nån tröst av att höra dom ljuva orden "du har ju själv valt d här" när jag klagar på min situation. Jag tror int ja e en jättemarrig person, ja önskar att ja int e d iaf, men på sista tiden kännes d ju som ja int sku göra mycke annat. Ja e bara så jääääää*la trött på att int räcka till, på att slukas hel gång på gång o på att försöka skrapa ihop nya krafter jag vet int varifrån för att igen orka lite till, lite till o lite till, för att jag måst, för att ja int har någo val, o så förstås...för att ja ha valt d här själv.

Visst ha ja valt vissa saker framom andra. Men hur sku live si ut ida om ja sku ha valt annorlunda? D lär ingen ska veta, d vill ja int ens veta. Ja vet att ja valt rätt, o ja ångrar int mina val, men ja tycker d e lite orättvist att säga så. D va väl int så här ja planera live, så här ja ville ha d, d kan väl ingen tro? Att ja sku klämma fram d ena barne efter d andra o sen försöka fostra d utan en pappa? Vem VILL d? Vem önskar d åt sig själv eller åt barnen ifråga? Ingen!!

Manolis e hos Bruuder sen igår, kommer ikväll. Ponde åkte hem ti M efter hundparken i morse, så att ja sku kunna gå ner i bastun o tvätta hunden. D kan ja nämligen int göra mer när ja e ensam, Pontus skriker som en gast i vagnen, d hörs ända ner i bastun. Vagnen e enda ställe ja vågar lämna honom på oxå, elär sängen då, men där skriker han lika högt. E rädd att han gör sig illa  om ja lämnar honom fritt härinne. Han har lite separationsångest på gång, så han skriker faktiskt sig rikit hysterisk, ren om ja försöker stänga om mig när ja går på vessan. Sir fram emot en rolig slaskvinter...me mycke hundtvättas...

Några timmar ledigt alltså, va gör man då? Finns ju mycke att välja på, ja tog tvätta hund, tvätta bastu efter sandsprejning när Tito ruska av sig några gånger, sen lite (egentligen ganska mycke, som ja ha skjuti opp o skjuti opp o skjuti opp) disk, ja..o vafför int baka en liten paj??? Efter d här fatta ja o lägga mig på soffan. När ja hadd luggi där en stund börja tårarna flöda. Helt utan orsak bara vällde dom fram. D e väl så att när man äntligen int kan annat än koppla av, när man helt lugnar ner sig, då  släpper allt, o då börjar jag alltså böla. Böla för att ja e så trött, för att ja int klarar av att va ensam-mamma, för att ja int e en stolt  o präktig ensamförsörjare, för att ja int orkar va behövd precis hela tiden, för att ja vill lära mig (men tydligen int kan?) acceptera att situationen e den här nu, att d kommer att ändra me tiden o d bästa ja kan göra nu e att acceptera o lära mig njuta av d. För d går ju så fort, d vet ja. D e d som gör ont oxå, just att d går så fort, så kort tid dom e små, o så fattar man int att  njuta av d o va den bästa mamman  man kan, elär fattar gör man väl, annars sku man int lida av d, men orkar int helt enkelt. 

Ha kontakta alla instanser ja kan komma på ang stödfamilj. D bästa dom kund komma me på socialen här i stan va puisto-toiminta, alltså olika parker dit man får föra barnen för nån timme nu o då. Väntar nu på att rådgivningen ska ringa imo o berätta hur vi går vidare. Ja fattar int, man ska på riktigt va så slut att man typ e ti fara för sina barn (el sig själv) före man får hjälp! E d så d ska va? Har fått höra hur d finns så många som behöver hjälp (jo d gör d säkert) o andra har d så HIMLA jobbigt (jag måste förstå att dom måste prioritera) o bla bla bla, o bla bla bla. Nu förstår ja allt d där, o att d säkert finns andra som har d mycke mycke värre än jag, men jag förstår int att d ska måsta gå så långt för att man ska få nån hjälp. Om man själv inser att man behöver hjälp o att d sku va i allas intresse, vafför e d int lika allvarligt, lika akut? elär som om grannarna ringer in o klagar för att dom typ hör att man slår sina barn. Då blir d nog liv i luckan. Ska d måsta gå så långt då??? på riktigt???

Nä, ja blir så arg, o frustrerad, o lessen, att d va tur att Nunni ringde mig precis nu. Nu ska ja ta en bit paj o fortsätta tycka synd om oss, lite iaf...

kram,

Loppan