Ida på vår låååånga ljuvliga (jo humöre va okej då ännu..) mårånlänk hadd ja tusen idéer om va ja sku blogga om när Ponde väl somnat. Sen när han väl somnar, efter gnäll o gnissel o skrik o nervtänj, då finns int d så mycke idéer kvar, elär lust heller för den delen. 

Han e för otrolig ungen, o ja e nog oxå lite otrolig som orkar jämra på om honom, men allvarligt tror ja att ja har nå fel i nerverna när ja blir så här. Stundvis känns d som han förpestar hela live. Huj va ja skriver, nåja, tankar e int förbjudna, o d e ju gudskelov int nå ja går här o känner hela tiden, men imellanåt... imellan kan ja bli så arg så ja tycker allt han gör e på flit, att han bara jävlas o så vidare. Vet ju så väl att d int e så, men den känslan bara tar över, för ofta dessutom, o ja kan int tåla att ja låter mig själv tänka så. E väl för trött, däfför ja blir så irriterad så lätt, o så ofta. Men ja sku ju int bli så här trött nå mer!!! 

Bahh. Ja ha bestämt mig för att gå ut o äta på min födelsedag. Kanske ensam, eller ännu mer troligt, jag o ungarna, för alla har ju så mycke program på sommarn, o ja kom på d här först nu. Hade lite tänkt ha kaffekalas, men ja skiter i d (va alla än tycker). Ja orkar int ställa till nå sånt nu. Ut o äta däremot, smälla ner vid ett dukat bord o bara bli serverad, d passar mig som handen i handsken för tillfället. Så ja, nån som int har nå o göra nästa lördag e d bara att komma. D finns olika uppgifter, sitta barn- o hundvakt eller gå ut o underhålla mig.

En annan sak som passerat mitt äggskal ti huvu ida e Åbo. D va på länken. Ja kom att tänka på hur många hus vi passerar dagligen som nu på ett elär annat sätt e "bekanta", int bara opersonliga hus där nån ja int känner bor. Minns när ja va liten, då va vi en hel del ti Åbo. Mina morföräldrar o många andra bodde ju här. Då va Åbo den STORA stan för mig. Alla hus va "opersonliga", bara hus lixom, skal som man int visste nå mer om. Ja bruka sitta i bilen o titta på husen vi åkte förbi, se in i fönstren o fantisera om alla hemskheter som hände därinne. D kändes stort o skrämmande, int alls som lilla trygga Pargas man va van vid.

Ida e d helt annorlunda. I ett hus bor nån hundmänniska vi lärt känna under våra länkar, i ett annat bor nån man jobbat me, nån som jobbar i butiken vi handlar i, nån som nån gång varit vår granne, nån som känner nån av mina bekanta osv osv. Åbo e helt plötsligt int alls så opersonligt mera. Helt logiskt egentligen, ha ju bott här ett bra tag ren. O int vet ja vart dom här superintelligenta tankarna ska föra mig eller er, d va nu bara en sak som slog mig ida. O nu ska ja kanske int blogga mer. Risken finns att ni tror att ja int e riktigt som ja ska. . . .

DöD-i-HuVuDeT-Loppan