Alldeles enastående hysteriskt kul o konstigt känns d att veta att ja imo står där igen, i "mitt kök" på Troja. Väldigt delade känslor. En del av mig vill rusa tibaka flera månader o bara fortsätta lunka på vår vana lunk härhemma, den andra delen pirrar av förväntning o spänning inför måråndan o framtiden.

D ska väl kännas lite vemodigt oxå antar ja, annars sku man int ha haft d bra. Men d känns inte lite vemodigt, d känns mycke vemodigt att vinka farväl ti dom fria mornarna o dom långa länkarna me gröna parker, lekpauser o ingen brådska i världen nånstans.

Nu får ja iställe välkomna en ny period, öppna en ny (fast ändå gammal) dörr i livet. Säga hej hej ti tiiiiidiga mornar o säkert en hel del tjuras i början, men oxå nya rutiner, nya människor som har tid o ork för Pontus på ett helt annat sätt än jag, en massa lek för honom o en massa kastrullskrammel för mig . D ska bli roligt att umgås me lite annat folk igen, att prata mer me vuxna (oxå om annat än ungarna). Ja ser oxå fram emot att börja intressera mig för matlagning o bakning igen, att sitta o skriva matlistor så d sprakar om pennan, att när den värsta tröttheten e över o vi vänjer oss vid den nya dygnsrytmen vakna på mårån o ivrigt (relativt iaf) hoppa opp för att komma iväg ti jobbe. Jag hoppas o tror oxå att vi i o me den här förändringen alla kommer att börja uppskatta varann mer, att den tid vi kommer att va hemma automatiskt kommer att bli mer "quality time", tills den idyllen oxå spricker förstås o d blir bara vardag av allt. Gud va positiv ja låter. Nä, men på riktigt. D känns bra d här. 

Ovanför Pontus packad o klar på väg ti sin 1a dag ensam på dagis. Tiputäcke spydd han ner 5min före vi sku iväg så d ble Mumin som fick följa me. På andra bilden väntar han på mat (va annars?)

Just d ja, 1a dan va ju ida. Hadde ingen aning om hur han sku ta avskede på mårån, så ja blev glatt överraskad då han lugnt stanna i tantens famn då ja gick ut o vinka åt mig genom fönstret utan en tår!!! Ja stega iväg då, så fort ja kunde, utan att vända mig om, utan att vinka fler gånger, mest för att han inte heller sku börja gråta, eller så kanske för att ja ifall han sku göra d int sku sii d? Ja vet int, ja va ett virrvarr av känslor just då.

Han hadde fått några gråtskov under dagen berätta dom, men inget riktigt hysteriskt, han hadd allti lugna sig ganska fort. Ätit 2 portioner gröt på mårån o en massa sommarsoppa ti lunch, speciellt potatis sa dom o tyckte d va lustigt, men dom visst ju int då ännu att han ÄLSKAR taatis . På pottan hade han oxå gått flera gånger o ja, va mer e d nu sen o berätta, jättebra tyckte dom d hade gått. Såååååå skönt o höra! Nu e d bara att hoppas d går lika bra imo då ja faktiskt ska iväg PÅ JOOOOOOOBBBBBBBB när ja ha fört honom. 

Nu ska ja gå o hårtorka mina jobbkläder. D ble o tvätta dom lite sent....

Pontus klarar sig alltså, nu e d mig ni får hålla tummarna för  

Loppan som INTE alltid gillar regnet...