Ja hej ja,

Sitter här som ett levande frågetecken. Va ska ja skriva? D ha hänt massor d senaste dygne, men va e värt att plita ner, o kanske viktigare, va orkar ni läsa?

Min torskrom ha gått opp i rök   , min flunssa e triifalt värre, pissfele e igång igen, MEN.....lövli o ja ha lyssna på kyrkklockor o pratat inatt, OCH, vi e nu stolta ägare ti en ny tv   . Ingenting ont som int för nå gott me sig....elä hu d nu va.

Gjord alltså d stoooora misstage inatt, ja gick på vessan. Efter d va d kört. Panacod o burana, havtornssaft ti frukost. Ingenting hjälper. Jåå nå, painkillersarna blåste förstås opp min mage ti d dubbla så nu e den o sjuk. Kanske lika bra så, d blir mer balans...

När ja gick ti jobbe ida börja ja nästan böla. D kändes tröstlöst bara. Då sa ja ti mig själv (en sak ja minns från nån film tror ja) "happy thoughts", tänk happy thoughts!!! Försökte hitta lite happy thoughts men d ble bara 2, Nunni på etta, o så en annan ja int kan nämna här. Då upprepa ja iställe ordena happy thoughts happy thoughts happy thoughts medan ja gick, bara för att mala på nånting, så ja int sku kunna tänka på d onda.

Ha sutti o googla krämpor en stund. Hitta uretrasyndrooma, någo läkarna ha nämnt fleeera gånger under åren när ja ha sprungi där. D e ju bara d att d int egentligen finns nån medicin elär nå bot för d. Nä, d sku ju va för bra för o va sant.

Dom ha töjt o tänjt på mitt urinrör o blåsa i flera etapper, d hjälpte int.  Dom ha gett långtidskurer, ja ha drucki o bälja i mig hinkvis me vatten o råa citroner, ångat me hett o ätit kur på kur på kur, plus alla painkillers förstås.  Nu ti näst ska d testas nå 6 månaders medicinering, halvt år lixom, så paus, halvt år igen, paus...

Ja börjar bli innerligt trött på d här, att ha ont o ont o ont. Vem fan orkar me d? Så när ja läste på näte fatta ja att d ändå int alls e så ovanligt. D e väl bara d att läkarna egentligen int kan förklara syndromet, elär bota d, då talar man kanske int så gärna om d heller? D känns ju ofta som fele ligger mellan ens egna öron.

Där va negativa dosen. Ja vill ju int klaga, ja menar, vi har inge krig i finland, mat har ja på borde mer än ja sku behöva, 3 dunkar vin i skåpe (bara skoja), en ljuvlig son o sambo, OCH...ja befinner mig på listan!! Men ändå, känns d när smärtan e som värst så jävla orättvist. Vafför måst ja ha just nå sånt d int finns bot på? Vafför ska d hålla på i år ut o år in?

Nåja hörni, om nån nu e kvar ännu, skit i d. Ja ha levt me d i 15 år, risken finns att ja gör d i 15 till...

Tisdag ida. Sonen har handboll, ja har svartvinbärssaft. Ikväll ska vi sortera tändstixxaskar o kaaanske kaaanske börja lite me klädskåpena.

Pussar o kramar,

Loppan